Arkitektnytt

För ute i världen finns fortfarande en stark illusion av Norden som en förtrollad plats där välstånd och funktionalistisk tradition närmast automatiskt leder till nya spännande typer av design och arkitektur, med inbyggd miljövänlighet, hållbarhet och socialt ansvar.

Sådan är myten om Norden. Verkligheten är en annan.

Mitt eget perspektiv skilde sig en del från de andra som rest in. Jag bor sedan 20 år tillbaka i London men växte upp i Danmark och Sverige och besöker länderna flera gånger om året.
Mitt sista besök i Oslo var däremot för fyra år sedan. Jag var då starkt förvånad att kombinationen av oljepengar och Bilbao-effekten inte tycktes ha satt sitt minsta spår på stadsbilden i form av ikonbygge. Inte heller i nya typer av arkitektur i mer blygsam skala såg jag till. «Stiltje», «försiktighet» och «konservatism» var de ord som dök upp i medvetandet men det slog mig också att de passade in på många andra nordiska städer även om de i Oslo var mer markanta.

Det var frågeställningar kring detta som curatorn Gary Bates på ett effektivt sätt öppnade i sitt program «Risk». Och jag tror aldrig jag varit med om ett evenemang som ledde till så många spontana och engagerade debatter som denna triennal.

Socialdemokratin
När jag talade med Gary Bates om konservatismen efter öppningen av triennaleutställningen sa han att «modernismen utgjorde den sista stora perioden inom norsk arkitektur, att utvecklingen stannat där medans man på andra håll i världen haft metabolism, konstruktivism, postmodernism».

Jag påpekade att de rörelserna uppstått i länder av konflikt och konfrontation, något som inte utmärkt Norge. «Ja, det stämmer och därför har det varit lättare att hålla ett status quo rullande här».

Detta status quo har sina specifika orsaker, misstänker jag. Det sas inte så mycket om de nordiska ländernas specifika situationer, vad gäller ringa befolkningsmängd, geografiska och psykologiska läge och traditionen av samförstånd hellre än ge plats för mångfald.

En del av dessa frågor kom i dager när jag besökte elevutställningen «Urban without Urbanity» där projekten tacklade identitetskrisen i de avsomnade norska småstäderna och förorterna. I utställningen deltog sju arkitekskolor från Norge, Sverige och Danmark. Under mitt samtal med utställningens projektledare Mirza Mujezinovic förklarade han att det eleverna från de olika skolorna hade gemensamt var att man reagerade mot det arv som socialdemokratin lämnat efter sig inom arkitektur och stadsplanering.

De elever jag talade med såg problemet med konservatism som en generationsfråga, som skulle lösas allterftersom nya, unga arkitekter kom till och kunde tillsätta en ny agenda.

Skolorna och en ny agenda
Efteråt talade jag med professor Staffan Henriksson från Arkitektskolan i Aarhus som menade att «triennalen blir större, bättre och mer betydelsfull» och framhävde också skolornas betydelse i tillsättandet av ny agenda, «Arkitektutbildningarna är på väg att ta intitiativet i formuleringen av framtidens viktiga frågor».

Han berättade också att utställningen var ett exempel på det snabbt växande samarbetet mellan de nordiska arkitektskolorna, «från att ha haft årliga sammankomster har samarbetat accelerat på alla nivåer, i den grad att vi är på väg att få ett nordiskt nätverksuniversitet. Detta har många fördelar. För vi har också insett att skolorna egentligen är för små för att kunna bära excellens inom alla områden. Det finns starka miljöer på de olika skolorna och det är dem vi nu försöker poola».

Henriksson menade också att det i Norden funnits en stark tradition att förankra utbildningarna i välfärdssamhällets ideal och därmed också ta avstånd från den intellektuella och konstnärliga dimensionen inom arkitekturen. «Arkitektarbetet sågs som ett rent hantverk och den diskussionen, om förhållandet mellan institutionerna och professionen, är inte avslutad ännu men den är på väg att anta andra former».

Och vad gällde agendan på skolorna hade den blivit starkt internationell. «Allt fler studenter, antingen de är från Oslo eller Aarhus, har nu snabbt börjat ingå med skolorna i bl.a. Rotterdam och Oslo om problem i storstäder och det skapar nya perspektiv och viker undan skygglappar. Och det är lättare att se när man befriat sig från den lokalhistoriska barlasten».

Exemplet Storbritannien
Och så tillade han något intressant: «Nu har vi också fått ett starkt politiskt tryck att bygga upp undervisningsprogram på engelska för att locka utländska betalstudenter. Man tänker då på bl.a. Kina, Indien och Vietnam».

«Och vad är det man vill locka de utländska studenterna med, det de inte kan få någon annanstans?», frågade jag. «Ja, det är studiesituationen, där studenten är en betydelsefull person som verkligen har tillgång till lärare. Och så välfärdssamhället förstås».

Ordet «konservatism» dök upp i nästan alla de samtal jag hade under triennalen och hur denna satt stopp för nytänkände inom norsk arkitektur, inte bara inom kåren utan också hos allmänhet, politiker och byggherrar. En del menade att konservatismen var estetiskt och kulturellt betingad.

Andra att den hade ekonomiska och politiska orsaker. Av det drog jag slutsatsen att det sannolikt var en blandning av samtliga.

Däremot hörde jag ganska lite om hur denna konservatism skulle överkommas och jag hörde en del uppgivna röster. Ändå har jag på nära håll sett hur konservatism kan överkommas. Storbritannien var genom årtionden känt för sin konservativa hållning till alla former av ny arkitektur. Ron Arad berättade för mig en gång att han när han 1973 började studera på The AA i London blivit anmodad av Peter Cook, «du kan lika gärna experimentera och sväva ut vilt i dina projekt för du kommer ändå aldrig att få något byggt här landet!».

Men ändå började attityderna ändras till slut. Bilbao-effekten gjorde sitt, liksom Herzog et de Meurons förvandling av en gammal kraftstation till Tate Modern.

Vända sig utåt
Men viktig var även att arkitektvärlden vände sig utåt, i form av «Öppna hus»-dagar, design- och arkitekturcenter i provinsen som informerade om hur kommuner och företag kunde dra nytta av yrkeskårerna och innovation. Från detta uppstod en snöbollseffekt. Museer och konsthallar började visa arkitekturutställningar. Arkitektur fick en framlyft plats i dagstidningarna och snart duggade det arkitekturprogram på TV, även då serier om vad som skulle rivas eller räddas eller om enskilda nya projekt.

Djupt förankrad avgrund
Att använda den brittiska modellen rakt av lär knappast gå men där kan finnas en del att lära. För det framstår som att det handlar om att föra ut, närmast marknadsföra de idéer som togs upp under triennalen. Begrepp som «ikonbygge» och «branding» må vara klyschor inom branchen men deras innebörd och framför allt effekter kan vara nya för en provinspolitiker.

Detta kom i dager när jag utanför triennaluställningen stötte på en norsk dagstidningsjournalist som skakade på huvudet och undrade hur han skulle presentera det han sett och hört för sina läsare. När jag nämnde det för Bates såg han det som en konsekvens av den låga nivån på arkitekturdebatt inom norsk dagspress.

Nog för att det under triennalen hölls organiserade debatter där byggherrar och politiker konfronterades, men där finns en avgrund som är djupt förankrad mellan arkitektvärlden och den utanför. Jag hann träffa norska vänner och bekanta utanför arkitektvärlden under mitt besök. Ingen av dem var medvetna om att triennalen var igång, men när jag berättade om Alexander Brodsky och Cecil Balmonds föreläsningar hade jag omedelbart deras intresse. Det slog mig då att om Klingenberg kino tömts för att ge plats för folk som raggats upp på gatan utanför så att Brodsky och Balmond kunde ge sina föreläsningar en gång till, ja, då skulle en stor del av dem kommit ut med en helt annan uppfattning om ny arkitektur och en insikt om hur den kan berika.
Triennalen presenterade många nya utmaningar och problemställningar. Den stora utmaningen torde nu ligga i hur debatten ska föras ut.