Arkitektnytt

Desto mer oppmuntrende ble det for hovedarrangøren Norske arkitekters landsforbund at en så stor del av de drøyt 760 frammøtte i salen var unge og representerte mange forskjellige yrkesgrupper.

Den innholdsrike konferansen under Oslo Triennale 2007, «Culture of RISK», fant sted i funkisklenodiet Klingenberg kino 28. september, og dagen ble introdusert av NALs president Jannike Hovland. Hun beskrev behovet for en internasjonal arena i hovedstaden; denne gang – NALs tredje triennale siden 2000 – med vekt på mer enn estetikk. Hovland trakk fram temaer som økonomi, bærekraft, tverrfaglig innovasjon og ønsket om utvikling av en arkitekturpolitikk som noen av de viktigste premissene.

Samfunnsgeograf Guro Voss Gabrielsen i Norsk Form var konferansens møteleder, og loset arrangementet og foredragsholderne trygt og smidig – med poengterte kommentarer – fra første til siste innlegg. «Hva er risk?» spurte hun innledningsvis. Bidragene dekket et vidt spekter fra formgivning til urbanisme, hun understreket arkitektens rolle og undret hvem det er som egentlig er risikovillige i vår overbeskyttede tid.

Triennalens kurator Gary Bates, fra arkitektkontoret Space Group, beskrev et Velferds-Norge preget av rikdom, fred og mange sivilisatoriske privilegier. Verden har hatt blikket rettet mot vårt land siden Scandinavian Design-epoken, sa Bates, og nå burde risikotiltak i vårt tilfelle være å etablere et europeisk «Silicon Valley» her på berget. Men da må vi anvende våre ressurser på bygging, tross markedsliberalismens begrensninger, og sette kreftene inn på å utvikle en utfordrende, nyskapende arkitektur.

Å miste den arkitektoniske viljen
Professor ved Institutt for sosiologi og samfunnsgeografi på Universitetet i Oslo, Ivar Frønes, blant annet kjent for boka Annerledeslandet (2006) og forelesninger om utviklingstrender i Norge, var første foredragsholder i den begynnende halvdel av konferansen – alle innlegg ble holdt på engelsk – som beveget seg utenfor det spesialiserte arkitekturfeltet.

Frønes kåserte i foredraget «Social projections» om dynamikken i et overflodssamfunn, et av verdens rikeste land, og hevdet at å være «stinking rich» var en blandet fornøyelse. Med oljen og pensjonsfondet får vi muligheter for en mangfoldig produktivt framtid, og kan skape et teknologisk grunnlag med grenseoverskridende perspektiver, «a Nokia of Norway».
Eller er oljen kun en metaforisk verdi, ladet med politisk retorikk? For faktum er at vi bruker lite penger på forskning. Og vi arbeider mindre og mindre, får mer fritid; menn – som kvinner – tilbringer stadig mer tid hjemme eller på hytta. Slik skiller vi oss fra USA, i et introvert forbrukersamfunn.

Ivar Frønes fortsatte sin kritiske skildring av et folkeslag som sparer tid ved f.eks. å kjøpe billige klær produsert av lavtlønnede i Kina, men blir dette tidsoverskuddet brukt til å skaffe oss utdanning og økt kunnskap, eller flykter vi fra teknologiens utfordringer? For mange mennesker er ikke karriere vesentlig, påsto Frønes, og vi avviser å ta lederstillinger, deler av «the creative class» jobber deltid – og likevel klager vi over tidsklemmen og føler oss overarbeidet.
Deretter drøftet Frønes begreper som selvrealisering, overflodssymptomer og et makelig liv utenfor arbeidsplassen. Vår innovasjon er ikke industrielt innrettet; kreativiteten foregår innenfor massemediene, og oljevirk­somheten er en tradisjonell industri.

Den norske utfordringen går derimot ut på å utvikle en effektiv industrikultur, avsluttet Frønes, mens vi dyrker en forbrukerkultur som skjuler det som i virkeligheten skjer her i landet. Arkitektur er summen av kunst, ingeniørarbeid og vitenskap. Eller som Mies van der Rohe uttrykte det: Arkitektur er en epokes vilje «transformed into space». Vår risk er at vi forsømmer og mister denne arkitektoniske viljen.

Stigmatisering av designere
Michael Rock fra USA, professor i design ved Yale University School of Art og leder for det multifaglige designstudioet 2x4 i New York, som arbeider med «cutting edge-projects for print, film/video, web and environment design emphasizing critical thinking and research», hadde valgt tittelen «Conspiracy theory» for sitt foredrag.

Rock tok for seg en rekke konspirasjonsteorier, som at 92 prosent av USAs befolkning tror på engler (sic), og han snakket om UFO-observasjoner, Orwells «mind control» i boka 1984 og denne frykttenknings og Big Brother-angsts utbredelse på flere områder i det amerikanske samfunnet. Hjernevasking foregår også i reklamefilmer, med kortvarige produkt-innslag som påvirker oss som konsumenter uten at vi er klar over det. Vi manipuleres med på ulike måter, og Rock beskrev også en rekke spillefilmer som trigger publikums kjøpekraft, med det resultat at folk blir skeptiske også til «the hidden designer» og oppfatter design som «a product of conspiracy».

Og særlig etter 11. september-angrepene mot WTC og Pentagon fikk konspirasjonsdebatten ny næring. Slik kan terrorfrykten anvendes og bli integrert i diskusjonen om planleggingen og utformingen av Ground Zero-tomten og skyskraperen Freedom Tower, med tilsvarende stigmatisering av involverte yrkesgrupper.

Konspirasjonsteoriene kommer både fra venstre- og høyresiden i politikken, konkluderte Michael Rock, og rommer bl.a. påstander om skjulte prosjekter i 9/11-syndromets kjølvann. Konsekvensen blir at det oppstår et uheldig gap mellom designernes intensjoner og hva mannen i gata mener og tror om deres profesjonsetikk og faglige virksomhet.

Å besettes av overflate og dekorasjon
«Cash + creation» var den presise tittelen på foredraget til regissøren Hans Petter Moland i Moland Film Company i Oslo, en filmkunstner som har utmerket seg i Norge og internasjonalt med prisbelønte spillefilmer som bl.a. «Gymnaslærer Pedersen», «Aberdeen», «The Beautiful Country» og «Kjærlighetens kjøtere».

Molands tolkning av risiko-begrepet dreide seg om å tenke utenfor de etablerte baner og utfordre tradisjonelle sannheter. Han snakket om å se seg selv som ledd i naturens økologiske kretsløp, inspirert av de såkalte primitive sivilisasjoner, og satte sitt kultursyn i kontrast til Vestens kulturkontekst med dens kontinuerlige utvikling og hastige forandringer.

Vi stimuleres av mote, sa Moland, og er besatt av overflate og dekorasjon, ikke funksjon. Det er det nye som tiltrekker oss. Filmen som kunstart er hundre år gammel, men domineres fortsatt av rike eiere som skaffer seg talentene og ødelegger mye for produksjonenes kvaliteter.

Hans Petter Moland viste utdrag fra noen av sine spille- og reklamefilmer, f.eks. de kommersielt vellykkede og humanistisk betagende Lotto- og VG-filmene, og hevdet at det vesentlige – uansett filmform – var fortellerstemmens autentisitet. Risken består i å våge å være seg selv. Og man må holde kursen fra første opptaksscene, ta vare på integriteten selv om det krever tid og koster penger.

Moland filosoferte innlevende om sitt virke som regissør, ofte var man i en tilstand av ensomhet, men også en del av et team med fruktbare kontaktflater i fellesskapet. Trangen til å uttrykke seg er en risiko i seg selv, men vi må ha «mot til å være nakne og ekte».

Dilemmaet var å takle maktmenneskene, de som styrer økonomien, og det er lett å miste sporet i denne krevende, tøffe børs/katedral-prosesssen og bli avvist ved å komme på kollisjonskurs med sponsorene. Et enestående eksempel på kunstnerisk mot var dansken Lars von Triers dogme-filmer, som utfordret det bestående hollywoodske filmmonopolet, en suksesshistorie som kunne ha floppet, men von Trier tok risken på å gå mot strømmen.

Norges kinosystem fra 1911 er unikt, avsluttet Hans Petter Moland, mange risikofilmer har klart seg her i landet takket være statsstøtteordningen og dristige regissører. Men i likhet med arkitekturen er filmkunsten i forandring, og Moland spådde at om ti år blir alle filmer vist på internett.

Risken att orsaka skade
Alexander Brodsky, nyligen kallad «Rysslands främste nulevande arkitekt» och «avant gardets darling» ursäktade sig för sin dåliga engelska men visade sig behärska den mer än väl och hans lågmälda, melankoliska och ironiska uttalanden, levererades med en stand-up komikers sinne för timing.

Brodsky, som rört sig i gränslandet mellan konst och arkitektur, ingick i den rörelse som blev känd som «pappersarkitekterna», detta för att deras utopiska visioner stannade på pappret. Han påpekade att detta med risk kunde skilja sig markant mellan olika länder, att arkitektyrket i Ryssland kunde handla om att sätta livet till. «I början på 90-talet försvann flera arkitekter som haft «seriösa klienter» efter att något gått fel. En arkitekt dödades och eldades upp i den skorsten han designat».

Men för Brodsky själv hade ordet «risk» en annan innebörd, nämligen risken att med sitt bygge orsaka skada. Han beskrev situationen i Moskva, där det rivits till höger och vänster för att ge plats åt fula byggnader. Efter sin examen 1978 höll han sig undan den risken i mer än 20 år och inriktade sig istället på konstnärliga projekt.

När han till slut började bygga år 2000 var det först i blygsam skala, en sommarrestaurang vid en sjökant, «med en budget på 5000 dollar. Efter att min klient accepterat förslaget, en modell, inga teckningar, sa han: vi börjar bygga i morgon. Vi måste eftersom vintern kommer».

Restaurangen fick namnet «95 grader» eftersom de stolpar den står på är i 95 graders vinkel, som träden vid strandkanten. Brodsky hade använt sig av billigast möjliga material, trä och plast, och detta har blivit en signatur för honom. Han visade ett öppet sommarkafé med hårt yttertak av plast som på insidan klätts med tusentals genomskinliga plastpåsar som rasslade i vinden, han visade två barer han byggt, «i källarvåningar i deprimerande delar av Moskva», där han bl.a. använt gamla fönster från rivningshus, något han även använt till en vodkapaviljong.

På samma sjö som sommarrestaurangen skapade Brodsky en temporär vodkabar på isen, en trästruktur med metallnät som väggar. Över nätet hälldes vatten som frös till is eller försvann när det töade. Hans sätt att locka poesi ur enklaste material fick mig själv att tänka på de italienska Art Povera-konstnärerna på 60-talet.

Att hantera risken
Ellen van Loon från OMA inledde med att säga att risk är del av vårt dagliga liv. Att OMAs arbete innefattar de risker man tar då man använder nya koncept och tillverkningsmetoder och att utmaningen ligger i att hantera risken. van Loon gav en fascinerande inblick i arbetet med ett av OMAs mest omtalade projekt på senare år, Casa da Musica, ett konserhus i Porto. OMAs vinnande bidrag hade tagits fram på endast sex veckor och man varit betydligt mer nervösa än vanligt innan byggnationen inleddes för hur man skulle bära sig åt.

van Loon beskrev konceptet som «en samling rektangulära lådor», detta för att möta klientens önskemål om flera utrymmen, kopplade till varandra, där man kunde uppleva musik på olika sätt, från klassisk musik till experimentell musik och interaktion.

Casa da Musica blev starkt omtalat inom musikvärlden innan det var färdigställt. Detta för att det börjat sprida sig att arkitekterna försett konsertsalarna med glasväggar. Och glas är ett material man av akustikmässiga skäl undviker i konsertsalar på grund av dess hårda, reflektiva yta.

van Loon berättade att man velat använda sig av glas eftersom detta öppnade byggnaden mot den omgivande stadsmiljön. Problemet med reflektiva ytor kringgick man genom att använda korrugerat glas i panelform som sattes ihop. Det korrugerade glaset gav också en annan effekt, förvanskade vyn av utsidan, en sorts visuell förhöjning som speglade den man upplever av musik.

Glaset var bara ett av de många problem man tvingats hitta lösningar på under konstruktionen. Det uppstod bubblor i de vinklade bettongväggarna som fick fyllas i allt som betong hälldes på och började torka. Valet av underleveratörer underlättades heller inte av att man hade en klient som vägrade befatta sig med folk som inte talade portugiska eller spanska. Och på sluttampen slet man med budgeten. Det finns en orgel på Casa da Musica men den är en elegant attrapp, designad av OMA, och lär sitta där tills Porto hittar de två miljoner euro som en riktig orgel kostar.

van Loon visade också en illustration av hur OMA arbetar, inte som ett enhetligt kontor utan som kärnan i en lös konstellation av samarbetspartners man kopplar till sig efter behov.

Att frångå det gamla
Bland OMAs samarbetspartners finns Cecil Balmond från Advanced Geometry Unit, Arup, London, som just samarbetade på Casa da Musica. Balmond, som varit banförare för ingenjörskonst som kreativitet, var den siste föredragshållaren.

Balmond använder sig av geometri, matematik och musik som inspirationskällor och angående risk sa han att detta var «ett område som skulle genomfaras på något sätt», «zonen mellan säkerhet och det okända». Han visade ett diagram, med en stor sfär av osäkerhet och en liten kärna av det säkra och att ge sig ut mot det osäkra är att öppna dörren för innovation.

Han talade om riskanalys, linjärt tänkande och visade sedan ett rutnät och förklarade att detta använts som modell av människan i 2000 år «där vi sätter gränser kring varje ruta och känner oss säkra där». Vad gällde arkitekturen så menade Balmond att detta rutsystem under de sista 40 åren genomgått en förvandling, att dess kärna omplacerats så att systemet förvrängts, rent av förvandlats till fraktaler, men att det i grunden handlade om att man utgick från den ursprungliga modellen. Som Balmond såg det låg risk nu i att helt frångå den gamla modellen. Han gav därefter en fascinerande inblick i sitt arbete som stundtals påminde om tredimensionell origami där han på ett sinnrikt sätt skapade kaskader eller spiraler så att det uppstod rörelser som i utgångsläget var oförutsägbara. Den här approachen fick fullt utlopp i det förslag till tillbyggnaden av The Victoria & Albert Museum i London Balmond utformade tillsammans med Daniel Libeskind. Förslaget vann tävlingen men museet fick aldrig de lotteripengar man utlovats av brittiska regeringen.

Han visade också den sommarpaviljong han utvecklat tillsammans med Toyo Ito för The Serpentine Gallery. Där man ganska visst utgick från en lådform men frångick den genom att lägga i allt sex rektanglar på varandra, så att halva längden tangerade nästa två tredjedelar upp på den nästa, tills det till slut uppstod närmast ett virrvarr av tangenter, som kunde kortas av och/eller vikas ner till en tredimensionell struktur.

Balmond beskrev också sitt arbete på Rem Koolhaas/OMAs loopformade CCTV högkvarter i Beijing. Han gav inte bara en intressant inblick i konstruktionen utan också i vad det innebär att arbeta i Kina. Han prisade de i allt 12 kinesiska professorer man anlitat till projektet men fick många i salen att rycka till när han sa att det på en punkt var lättare att arbeta i Kina eftersom «man bara har att göra med en beslutsfattare».