Arkitektnytt

Internasjonalt (ECIA) arbeider vi nå med en oppgradering av dokumentet «Charter of Education». Dette dokumentet vil bli et viktig verktøy for alle de europeiske utdannelsesinstitusjonene. I forbindelse med omleggingen fra hovedfag til mastergrad ender vi opp med et betydelig færre antall uteksaminerte, ettersom det er langt færre master-studieplasser enn det var hovedfagsplasser. Vil dette føre til at flere gir seg etter avlagt bachelor-eksamen, eller at man velger å ta sin master i utlandet? Vil det være aktuelt å etablere masterstudier for interiør-arkitekter og møbeldesignere på flere skoler, deriblant AHO og NTNU? Det er en kjensgjerning at det i dagens marked er et stort behov for interiørarkitekter, vil vi kunne dekke dette behovet i fremtiden?

Bevisst holdning
I NILs årbok 2003 skrev jeg: «I Norge og i resten av Europa er vår profesjonsutdanning i endring mot en sterkere samordning av designfagene.» Er det dette som er i ferd med å skje? I så tilfelle bør NIL få være en aktiv part i strategiplanleggingen. Opptaksprøven på KhiO er i dag felles for hele designfakultetet, uavhengig av om du har planer om å gå videre med visuell kommunikasjon, klær og kostyme eller interiørarkitektur/møbeldesign. I det nye søknadsskjemaet til masterstudiet innføres begrepet «trans-disiplinary» designpraksis. Betyr dette ja takk, begge deler, eller alt og ingenting? Vi må kartlegge profesjonens behov slik at utdanningen samsvarer med behovet. Det er dermed ikke sagt at behovet ikke har endret seg radikalt de siste 5–10 årene, men det må være en bevisst holdning til endringene, til hvem vi er og hvem vi vil være. Søknadsskjemaet sier lite, men man kan ane hvor designutdannelsen er på vei. Det er mulig å spore en viss design-populisme, noe de siste årenes enorme interesse for design har banet vei for. Uansett baktanker bør skolenes ledelse konsultere yrkesorganisasjonene innen man gjør drastiske forandringer.

Solid grunnlag
Professor Olle Anderson, veteran innen design og undervisning, har klare synspunkter på nødvendigheten av å beholde en spesialisert utdanning:

«Jag menar att livet alltid leder den professionelle in mot olika grenar av det yrke man valt. Vi styrs av kaos, tillfälligheter, föränderlig personlig intresseinriktning och mognad. Viktigt är emellertid att man under sina studie-år få en solid grund för sitt yrke. Det är med den som trygghet, man sedan kan gå vidare.

Ibland möter man tyvärr uppfattningen att specialkunnande skulle vara hämmande för kreativiteten och att det finns ett motsatsförhållande mellan konstnärlighet och formell fackkunskap. Detta är dumheter. Det är just från en trygg plattform, där man känner sina arbetsinstrument, som man kan utvecklas konstnärligt.

Ingen marknad, inga arbetsgivare har glädje av någon, som inte är rimligt bekant med de speciella arbetsmetoder som gäller inom ett arbetsområde. Inredningsarkitektens arbete är kopplat till arkitektur i stort och till byggande vars arbetsmetoder och processer är mycket komplexa, inte minst på formell hantering av ett projekt. Erfarenhet kommer visserligen med åren men inskolningstiden på en arbetsplats är idag kort. Detta betyder att man måste vara väl förberedd redan från högskoleutbildningen.

De som hanterar övergripande planering av inredningsarkitektutbildning måste ha en grundlig insikt i de omfattande och formella krav som idag behövs för att nå goda arbetsresultat, inkluderat konstnärliga målsättningar. Om man gör sådana studier kommer man också att inse att redan existerande inredningsarkitektutbildning haft svårt att anpassa sig till dagens stränga verklighet.
Det behövs duktiga yrkesmän och -kvinnor för att gestalta miljöer till gagn för samhället. En uttunning av inredningsarkitektutbildningen kan på sikt vara till men för kvaliteten för de offentliga milljöer vi vistas i. Man skall därför inte tunna ut utbildningen. Tvärtom skall man inspirera till och ge möjlighet för än mer fokuserade och djupa studier och forskning inom området.»

Problemløsning
Vi ønsker da ikke å bli en profesjon der utøveren kun finner frem til ferdigproduserte komponenter som settes sammen på smarte måter. Bjørn A. Larsen sa i sin tale da han ble tildelt æresmedlemskap i NIL, at vi ikke må glemme profesjonens utfordringer når det gjelder forskning og utvikling av særegne/tilpassede komponenter. En designprosess består i å finne en ny løsning på et eksisterende problem. Dette gjør at designere er trenet i å løse problemer for å finne en bedre løsning enn den eksisterende. Når det oppstår nye problemer i samfunnet, bør vi bidra aktivt for å finne løsninger på problemene.

Den østerriksk-amerikanske designeren, professor Victor Papanek, er svært opptatt av design som verktøy til å forandre samfunnet. Han tilegner designere disse egenskapene i sin bok «The green Imperative» (1995):
• Evnen til å undersøke, organisere og være innovativ.
• Evnen til å utvikle gode løsninger til nye problemer.
• Evnen til å teste disse løsningene gjennom eksperimenter, datamodellering eller prototyper.
• Øvelse i å formidle nye produkter gjennom tegning, modeller, mock-ups og gjennomførbare studier, video så vel som gjennom muntlige datagenererte eller skriftlige rapporter.
• Evnen til å kombinere formgivning med strenge tekniske hensyn og med menneskelige og sosiale faktorer og god estetikk.
• Kunnskap til å forutse miljømessige, økologiske og politiske konsekvenser av bruk av design.
• Evnen til å jobbe med mennesker fra mange forskjellige kulturer og ulike designdisipliner.

Hvordan skal vi klare å oppfylle slike krav uten en solid, målrettet og behovsstyrt utdanning i interiørarkitektur og møbeldesign?